Grattis till...

...Guldus, Gizmo, Eros, Nala, Nike och Cindy som fyller 2 år idag!



Två år gammal idag!


Födelsedagen har spenderats i Kalix för vår del, hos Jannes kusin med familj. Mycket trevligt har vi haft det! Passade på att träffa Maria för lite lydnadsträning när man väl var i trakterna, det var väldigt trevligt att träffas och jag fick några bra tips att jobba på, dock hade vi ju något så otur med vädret. Nå, vi var tappra och tränade ett tag trots snö och en hemsk blåst!

Efter detta tog Janne och kusin Danne med sig hundarna Guldus och Indra ut på en skidtur. Det var premiär för Guldus, som fick dra husse efter sig, passar väl bra nu när Guldklimpen har gått och blivit "vuxen"? (han räknas alltså som vuxen i utställningssammanhang, i vardagen vill jag väl inte påstå att han är att klassa som vuxen än på ett tag...). När grabbarna kom tillbaka från sin skidtur passade jag på att föreviga ögonblicket, dock gjorde ovan nämnda väder att bildernas kvalité är lite sisådär...



Guldus (och Janne) tyckte som synes att detta var väldigt roligt




- Här kommer vi!




Kom igen husse, en gång till!!




En trött och blöt men lycklig Guldklimp efter skidturen


Lika som bär?






Guldus och kattfröken Cindy är mycket lika varandra. Inte bara på grund av att dom har ungefär samma färger och är långhåriga, utan på grund av att båda är helt ofattbart envisa. Båda två har en förmåga att alltid vara i vägen, det i sig är inget ovanligt för djur vill jag påstå, men det som gör Guldus och Cindy speciella är att dom inte flyttar sig. Inte under några omständigheter. Man kan fösa dom längs golvet (till exempel när man har famnen full av grejer och bara måste ta sig förbi pälsbollen som tagit plats just där man ska passera) - ni ska inte tro att någon av dessa två skulle kunna tänka sig att ge en hjälpande tass genom att bara akta sig, å nej! 
     När jag skulle plocka bort frukosten imorse hade Guldus parkerat framför kylskåpet, med huvudet alldeles mot plasten nedanför kylskåpsdörren. Jag öppnade lite försiktigt i hopp om att han skulle flytta långnosen, men icke. Öpnnade lite mer, så att hela kylskåpdörren var ovanför hans långa nos - ingen reaktion annat än den typiska envisa blicken ("det finns inte en chans i världen att jag flyttar på mig"). Provade försiktigt, för att inte skada honom, att öppna dörren lite till så att den stötte honom lite på kinden och öppningen var då nog stor för att jag skulle lyckas ställa in kylvarorna och sedan stänga kylen. Kvar låg envisheten förkroppsligad totalt oberörd. Cindy hade kunnat göra precis samma sak.

Om jag inte lyckats få in kylvarorna hade jag puttat eller dragit bort honom, och han skulle ha legat kvar i precis samma ställning, så väl känner jag honom (och Cindy). Man kan inte annat än skratta åt dom och samtidigt konstatera att dom måste känna enormt mycket förtroende och trygghet, för att våga vara så här envisa. Visst händer det att jag råkar trampa på dom, men dom verkar lita på att man i alla fall inte gör det med mening att skada dom! 

RSS 2.0