Eurotop Ztorms Golden Eye "Guldus"

...med 99% hormoner och 1% vett.


Eller snarare; Om att inte lyckas med ovan nämnda.

Igårkväll läste jag lite om tävlingslydnad, för att få lite ny motivation (inte haft tid eller ork att träna på sista tiden). Bestämde mig för att köra igenom lite moment från lydnadsettan på kvällspromenaden, leta upp någon parkering eller liknande att vara på, perfekt den tiden på kvällen då det knappt är några människor eller bilar i farten. Plockade fram diverse godsaker (korvbitar och hundgodis) och bästa leksaken (boll med snöre) - för här skulle tränas lydnad!

Glad i hågen gick jag ut och började traska i letandet efter det rätta träningsstället. Guldus drog en del i kopplet, men är inget ovanligt sen vi flyttade hit, mycket på grund av att sötaste lilla Java (systers finska lapphund) bor ett par hus bort och är mitt upp i sitt första löp nu. Guldus är jättekär kan jag lova... Men så började han dra ovanligt mycket, så pass att han pendlade mellan att klösa sig fram längs backen för att kunna nosa och att dra sig fram på bakbenen för att kunna spana. Skickade iväg ett sms till min syster och frågade om dom var ute, och fick till svar senare att dom varit precis där vi var och att vi just måste ha missat dom... Så min plan om den perfekta tidpunkten för lydnadsträning stämde inte riktigt.

Guldus var alltså helt besatt. När jag stannade till ett tag, i hopp om att han skulle sansa sig, gjorde han dom mest märkliga ljuden. Han ylade, men inte gällt på den sättet en instängd hund kan göra, utan från djupet av bröstkorgen. Det närmaste jag kan komma på för att beskriva ljudet är som en varg i månsken!

Om ni inte har räknat ut det redan, så blev det ingen lydnadsträning (i alla fall inte tävlingslydnad...) Och knappt blev det någon sömn, för någon tassade runt och gnällde i evigheter när vi kommit in. Jaja, det är väl inte lätt att vara ung och kär...



Guldus tycker att "finsk lappcollie" vore en väldigt fin ras...
(bild från i höstas)