Lydnadsträning
Nu är ett tränings/tävlingsteam för collies på gång här uppe i norr, känns väldigt roligt! Hoppas att det blir något av detta, både roligt och bra att vara ett gäng som tränar och tävlar. Motivation, kunskap, sällskap... Ja, det finns mycket att vinna på lite samarbete och samvaro! Jag och Ann-Sofie har pratat en del om detta och vi har stora, fina drömmar (som till exempel innefattar att det vore väldans coolt att ha tröjor eller skaljackor med tryck på, som bland annat agilityfolket har...)!
Jag och Guldus är ju väldigt lika varandra på det sättet att vi är lätta att motivera om det rör sig om något hyfsat roligt i alla fall (är det däremot kloklippning för Guldus eller skolarbete för mig, har vi lite knepigare med att hitta motivationen...) Detta gör såklart att minsta samtal om lydnadsträning/tävling leder till att jag inte kan låta bli att ta med mig Guldus ut och träna. Så vad har denna 22-åring pysslat med ikväll, lördagkväll? Jag har varit ute på en lagomt snöig hockeyplan och tränat min Guldklimp såklart!
Vi körde ett axplock av momenten ur lydnadsettan:
Vi började med fritt följ (jag vet att det egentligen ska vara linförighet, men kombinationen vinterjacka, vantar, belöningsgodis + leksak gjorde att jag plockade av kopplet på en gång, orkade inte ha ännu en sak att hålla reda på). Han vet att han ska sitta i position när jag är stilla/stannar, och gör det ganska bra för det mesta. Däremot måste vi jobba på positionen vid gång, han har en tendens att börja kolla sig omkring vilket gör att han plötsligt kan vara en meter ifrån mig, för att sedan pendla tillbaka, och bort igen... Det ska snyggas till helt enkelt! En bra grund tycker jag ändå att vi har, för även om det kanske inte ser proffsigt ut, vet han ju i alla fall att det är min vänstra sida han ska vara på....
Sen körde vi en blandad kompott av roligheter, dvs sånt som både Guldus och jag tycker är skojigare än fritt följ. Platsliggning skötte han finfint, vilket dock inte är så svårt när det inte är andra hundar med. Läggande (under gång) går bättre och bättre, han har förstått att han faktiskt ska lägga sig trots att matte stegar vidare. Nu ska vi bara få det att gå snabbare och i samma veva träna bort den skeptiska minen han har ("...alltså? ...Menar du typ... öhm, att jag ska lägga mig? Nu? ...är du helt säker?").
Efter detta körde vi inkallning, det var nog det första momentet ur lydnaden jag lärde honom, så det sitter bra. Har börjat jobba på det den senaste tiden igen, för att få upp lite tempo och göra honom mer alert. Varierar genom att ibland köra inkallning med ställande (vilket kommer först i lydnadsklass 2 / högre klass bruks), inte för ofta, men någon gång mellan varven. Det känns som att han blir mer fokuserad, så att det inte blir slentrianmässigt tassande till position.
När jag tränar brukar jag för det mesta variera godbit med lek, Guldus uppskattar båda fantastiskt mycket, och jag upplever att han är mer "vaken" när han inte vet vilken belöning som ska komma (sen lämpar dom sig även olika bra i olika situationer). Jag vill faktiskt också påstå att hans inställning blir olika av dom olika belöningarna, lite såhär:
Godbit
Guldus blir väldigt skärpt och har bra fokus, dock inte alltid på mig...
Jokkmokk i februari, Guldus har stenkoll - på korvbiten jag håller i...
Lek
Guldus har stenkoll på mig och blir positiv/glad, dock tar det ibland orimligt lång tid (beroende på moment)
Dålig bild från juni 2010, Guldbusen och matte provar vem som är starkast... (uppenbarligen Guldus, eftersom att jag tappat ena sidan av kampstocken?)
Det var lite kort (eller kanske långt enligt vissa?) om vår lydnadsträning. Imorgon tar vi oss förhoppningsvis till Öjebyn för collieklubbens ridhusträning, det är nästan värt att fara dit bara för att köra platsliggningen när det finns andra hundar!
Min egen Lassie
Vaknade upp tidigt igår och mådde pyton, hade visst åkt på vinterns otrevligaste sjukdom, som i alla fall större delen av luleås befolkning verkar ha drabbats av dom senaste veckorna... Stort tack till världens bästa mamma som kom med coca cola och vätskeersättning till sin utslagna dotter, och i samma veva tog ut en piggelin till Guldklimp på välbehövlig promenad!
Idag har jag och Guldus bara tagit det lugnt, legat i sängen och kollat på Lassie-filmer. Samvetet gör lite ont, för jag vet att han helst skulle vilja vara ute och springa, men det är fantastiskt hur anpassningsbara dom små liven är. Okej, matte är sjuk, då är det bara att gilla läget och agera sängvärmare!
Guldus roar förresten sig själv ganska bra mellan varven, till exempel genom att bära runt på sin älskade Råttis. Det är drygt ett år sen vi köpte Råttis på IKEA, det är fantastiskt att den ännu är hel med tanke på hur ofta Guldus leker/bär/skakar den...
Nej, tänk om man skulle luta sig tillbaka framför ännu en Lassie-film... Nu med gott samvete, då husse kommit hem från jobbet och kan aktivera liten busklimp!
Hundvakt
Lördag till söndag hade vi finbesök här i form av Nelly. Det var väldigt trevligt, speciellt med tanke på att hon och Guldus funkar så bra ihop, att vi knappt märkte att vi hade två hundar hemma...
Sötnosarna
På söndagmorgon tog vi en härlig promenad på isen så att dom fick busa lite. Det är så stor skillnad att ha två hundar jämfört med en på promenad, nu var det fullt ös utan att jag och Janne var tvunga att vara delaktiga. Tack vare detta fick vi en del härliga bilder från promenaden!
Långnos nr1 i snön
Långnos nr2 i snön
Kompisar!
Långnosar som doppats i snön förblir vita när det är kallt ute...
Guldus äter snö ibland, Nelly äter snö mest hela tiden...
Är man ute tidigt på söndagmorgon har man hela isen för sig själv!
Se upp Nelly, höghastighetsklimp närmar sig bakifrån!
Ja, inte är det utan att man längtar tills den dagen Guldus har en hundkompis här hemma... Nu är det dock tur att han har kompisar som bor bara några hus bort, både Nelly och Java. Även om det för stunden inte spelar någon roll, eftersom att det är så kallt att man inte alls vill vara utomhus, än mindre promenera på isen!
Utställning Jokkmokk BK 12/2
I lördags var vi på utställning i Jokkmokk. Roligt att prata med colliefolk, bland annat hade Gunnel kommit från Gällivare för att kolla på utställningen, alltid trevligt att träffas!
Guldus var riktigt fin så jag hade ganska höga förväntningar på dagen, men han fick något tillfälligt (och väldigt obegripligt) tokfnatt och ville inte alls att ha något med domaren att göra. Han betedde sig inte alls bra, backade och tjorvade, vilket självklart drog ner bedömningen. Han fick i vart fall "Very Good" i kvalité med kritiken:
"Maskulint välformat huvud, bra parallellitet. Välburna öron. Bra ögon, tänder och bett. Vacker hals och rygglinje. Något brant överarm, något veka mellanhänder. Välvinklad bak. Något lösa armbågar. Utmärkta rörelser från sidan. Vacker päls och färg. Önskar mera självförtroende."
Guldus, 22 månader
Jag tror (och hoppas) att det var just bara något engångs-svammel han fick för sig, kikar på tidigare kritiker han fått med bland annat kommentarer som "Glad och trevlig", "Friendly temperament" och "Öppen och trevlig". Jag har aldrig påstått att han hälsar främmande människor på det sättet man tex kan tänka sig att en labrador gör, men han är ju en artig, trevlig och social colliekille som tycker att människor (och såklart hundar) är trevliga varelser. Senast i eftermiddag har han visat prov på detta, då en främmande karl stövlade in för att kolla om det var något galet med avloppet i badrummet. Han hade direkt en nyfiken hjälpreda (stjälpreda?) i Guldus som "parkerade" nära bredvid honom på golvet för att undersöka avloppet.
Mina favvo-killar! En av dom verkar tycka att utställning är roligare än vad den andra tycker...
Om att träna en hund...
Eller snarare; Om att inte lyckas med ovan nämnda.
Igårkväll läste jag lite om tävlingslydnad, för att få lite ny motivation (inte haft tid eller ork att träna på sista tiden). Bestämde mig för att köra igenom lite moment från lydnadsettan på kvällspromenaden, leta upp någon parkering eller liknande att vara på, perfekt den tiden på kvällen då det knappt är några människor eller bilar i farten. Plockade fram diverse godsaker (korvbitar och hundgodis) och bästa leksaken (boll med snöre) - för här skulle tränas lydnad!
Glad i hågen gick jag ut och började traska i letandet efter det rätta träningsstället. Guldus drog en del i kopplet, men är inget ovanligt sen vi flyttade hit, mycket på grund av att sötaste lilla Java (systers finska lapphund) bor ett par hus bort och är mitt upp i sitt första löp nu. Guldus är jättekär kan jag lova... Men så började han dra ovanligt mycket, så pass att han pendlade mellan att klösa sig fram längs backen för att kunna nosa och att dra sig fram på bakbenen för att kunna spana. Skickade iväg ett sms till min syster och frågade om dom var ute, och fick till svar senare att dom varit precis där vi var och att vi just måste ha missat dom... Så min plan om den perfekta tidpunkten för lydnadsträning stämde inte riktigt.
Guldus var alltså helt besatt. När jag stannade till ett tag, i hopp om att han skulle sansa sig, gjorde han dom mest märkliga ljuden. Han ylade, men inte gällt på den sättet en instängd hund kan göra, utan från djupet av bröstkorgen. Det närmaste jag kan komma på för att beskriva ljudet är som en varg i månsken!
Om ni inte har räknat ut det redan, så blev det ingen lydnadsträning (i alla fall inte tävlingslydnad...) Och knappt blev det någon sömn, för någon tassade runt och gnällde i evigheter när vi kommit in. Jaja, det är väl inte lätt att vara ung och kär...
Guldus tycker att "finsk lappcollie" vore en väldigt fin ras...
(bild från i höstas)
